Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bad oss om hjelp. Hon förklarade, att det icke var så
mycket för egen skull, som hon supplicerade om en skärf,
utan mera för ett stackars fosterbarns, hvilket hungrade
och saknade kläder till vintern. Då jag funnit att dylika
berättelser ibland äro mycket osannfärdiga, frågade jag
henne hvad hon hette och hvar hon bodde. Hon talade
något oredigt. Qvinnorna här i landet bruka just icke
berusa sig. Men tydligen var denna icke nykter. Jag
förstod dock, att hon hette Anna Podolin och var enka
efter en rysk soldat, som en tid här handlade med
konstsaker och antiqviter men omsider blef utfattig. Han hade
dött i fjol. Hon gret eller låtsade gråta. Vi kunde gerna
få följa henne hem för att öfvertyga oss om den nöd,
hon och barnet ledo, svarade hon på min fråga härom.
Hon hade sin eländiga bostad just här invid.
Jag vet knappast att jag någonsin sett någon dylik
uselhet. Snuskigheten täflade ock med andra nödens tecken.
Luften derinne var i högsta grad qväljande, så att jag
hade svårt att uthärda densamma. Att finkel till stor del
ingick i den vidriga lukten, var ganska tydligt. En
fyra-eller fem-årig flicka med sydländska vackra drag och stora
svarta ögon låg smutsig och halfnaken hopkrupen i ett hörn
och »glanade» emot oss, höljd af en trasa, som kanske varit
ett täcke. Qvinnan var nu åter qvick i tungan. Hon
omtalade, att barnet tillhörde en italiensk sångare Josua
Vacano, såvida ungen ännu hade någon far. Vacano
kunde vara död. Modren var med all säkerhet i en annan
verld. Vacano var enkling, när han lemnade barnet till
hustru Podolin att fostras för en ringa penning. Vacano
hade sedan försvunnit. Uppfostringsbidragen hade
upphört. Om barnet vore döpt? Ja förmodligen, ty det hade
då ett christet namn och hette Maria Theresia.
Jag var mycket upprörd öfver detta djupa elände.
Men hvad kunde jag göra? Att gifva denna menniska
pengar skulle icke hjelpa det stackars barnet från denna
afgrund och det kanske allra värsta i framtiden. Jag
kände så lifligt, att, om jag haft en varmhjertad qvinlig
vän vid min sida, skulle denna sagt mig, huru jag skulle
handla. Hennes hjerta skulla hafva talat samma språk
som mitt. Hon skulle känt, att den olyckliga lilla varelsen
måste på något sätt räddas. Ack Rika, Rika!
Emellertid bytte jag hviskande några ord med capitai-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
