Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra kavaljerer. Hon hade, som vi hört henne själf skryta
med inför Wilmer, icke behöft sitta öfver en enda gång.
Man kunde tvärtom säga, att hon, trots kroppens
barnsliga hållning, varit så godt som eftersökt, och när de
uppvaktande dansörerna hörde med hvilken oväntad spirituell
skarpsinnighet den lilla ljuslockiga älfvan kunde lägga sina
ord, så egnade de henne sin hyllning och sin närgångna
kurtis alldeles som om hon varit en stor fullvuxen dam.
Och det tyckte Olga inte illa om, i synnerhet inte
sedan hon hunnit att dricka ur ett par glas champanj. En
elegant herre i frack med svarta blixtrande ögon, hvilka
riktigt hållit på att förhäxa henne, hade till och med
vågat sig att upprepade gånger kyssa henne pä en af
hennes obetäckta öfverarmar. Hon hade inte skrattat däråt,
tvärtom, hon hade känt en besynnerlig ängslan, när det
skedde, men hon satt alldeles orörlig och lät honom
hållas, hon tyckte att hans ögon höllo henne fången.
Mellan danserna hade Wilmer flera gånger närmat
sig henne och hviskat några förmanande ord, hvilka hon
till sist bara hånlett åt.
»Drick icke mer champanj, Olga», hade han sagt, »du
förstår, att det går tokigt, när du kommer hem.»
»Åh, hör du Julius, var inte tråkig», hade hon svarat
och nupit honom i hakan.
Klockan var nu ett. Om en timma skulle balen
afblåsas, men nu hade Wilmer föresatt sig att Olga inte
skulle få stanna här en minut längre. Det var han, som
gjort det möjligt för henne att komma hit, och han skulle
nog ställas till ansvar för det skedda. Men skulle han
våga föra henne hem i det tillstånd, hon nu befann sig?
Han träffade henne i ett af smårummen. Hon satt
vårdslöst tillbakalutad mot en af de sammetsklädda
stolarnas mjuka ryggstöd. Hon skrattade högljudt åt
kvickheterna, som hennes kavaljer, för ögonblicket en herre i
mörkgrön domino, serverade. Wilmer såg på henne. Han
började känna samvetskval öfver att han fört henne hit.
De blonda lockarne voro i en brutal oordning, ögonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
