Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väl i håg från affischen. Med klappande hjärta, som om
hon skulle gå dit upp och stjäla någonting, smög hon sig
uppför trapporna. Utan att möta någon, som skulle sett
hennes förlägenhet, kom hon upp i första våningen. Hon
gjorde hastigt en öfverblick på dörrarna. Där fans icke
det visitkort, hon sökte.
Hon betänkte sig ett ögonblick, innan hon gick vidare.
Men hon ville se hans namn, hon ville tillfredsställa sitt
starka begär efter att få någon underrättelse om honom.
Hon gick med snabba steg äfven uppför nästa trappa.
På den första dörr, hon fäste blicken, fans en
blankslipad silfverplåt, å hvilken i sirliga svarta bokstäfver
lästes namnet: »Edvard Brun» – det var hans namn.
I ett par minuter stod hon och bara stirrade på den
glänsande plåtens svarta inskrift. »Edvard Brun» –
dessa ord, namnet på en tenorbaryton från en
operett-teater, inneslöt för henne alla de brännande behof, hon kände
efter ett lif i fröjd och sinnesrus, efter sång och kyssar
och smekningar och svärmeri och äfventyr. I detta
ögonblick var hon inte sig själf mäktig. Det var den unga,
barnsligt veka bachantinnan från maskeraden i
gymnasistens sällskap, som blifvit en kvinna med starka passioner
och mogna önskningar; det var teaterkvällens öfverspända
fantasier, som togo fast form i hennes hjärna och slogo
ut likt flammande lågor kring hennes själ.
»Edvard Brun, Edvard Brun» – det ringde i hennes
öron, icke därför att själfva namnet innebar något ovanligt
eller något särskildt vackert, utan därför att det utgjorde
i denna stund brännpunkten af hennes inre lifs starkaste
dragningar och begär.
Just som hon skulle gå mot trappan, för att stiga ned
igen, öppnades tamburdörren. Hon vände ryggen mot den.
Hon tordes icke vända sig om. Hvem var det?
Innan hon hunnit öfvertänka hvad hon skulle svara,
ifall hon blef tilltalad, hörde hon en mjuk, böjlig stämma
säga alldeles inpå henne:
»Hvem söker Ni, min lilla fröken?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
