Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När Olga kom hem, kastade hon sig framstupa på den
bäddade sängen och utbrast i en blödande förtviflans
hemska gråt. Hon grät, så att kroppen skakade.
Hon utfor i snyftningar som om hjärtat ville brista.
Nej, inte som det »ville» brista – det hade brustit.
Aldrig har väl två ord blifvit uttalade, som sargat en
mänskosjäl djupare och blodigare än de, hvilka den ene
aktören uttalat i Vasateaterns förstuga – »vackra Lissy».
De trängde ned som en skarpslipad dolk, de skuro och
skuro, tills icke en hel bit fans kvar af en sjuttonårig
kvinnas varma, älskande hjärta.
När hon legat där länge, länge och snyftat, tills
ögonens tårekällor tycktes utsinade, kommo de mörka
reflektionernas tungfotade härskaror uppmarscherande framför
själens blickar.
Det var tusende tankar, som jagade förbi. Hvad hon
kände att hon föraktade honom, som hon nyss älskat
öfver allt i värden. Hvilken usling, hvilken niding var han
icke! Hade han ingen heder, intet samvete. Hon hade
kommit till honom ödmjukt och tillbedjande som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:18:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/faldarul/0156.html
