Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på dig . . . hur plågsamt det skulle kännas . . . Men när
vi komma på tu man hand, då är du nog inte så mån om
anständigheten... då skulle du nog ingenting ha emot,
att jag drack mig full, så att jag kunde släppa lös alla
passionens och utsväfningens tyglar . . . då skulle du vilja se
mig med omtöcknad hjärna kräla som ett djur i
sinnlighetens och råhetens pöl . . . jojo, jag känner till sådana
där gentlemannanaturer . . .
Hon satt och retade upp sig under inflytelse af den
inmundigade punschen, när hon såg tomma butäljen stå
där som ett bevis på hans offentliga försiktighet. Hon
befann sig nu också i ett sådant stadium i sitt lif, att hon
var retad och förargad på allt hvad män kallas. Det fans
en man, en gentleman gudbevars, som hade gjort henne
så illa, att hon fått förakt för alla hans gelikar.
. . . Sådana äro de flesta af männen, tänkte hon vidare.
De begära af oss glädjeflickor – hon var icke en sådan
ännu, men hon skulle ju bli det . . . jojomen! – att vi skola
uppföra oss som dygdemönster och genomsedliga
familjeflickor, när vi vid något trängande tillfälle tvinga dem att
visa sig tillsammans med oss; men annars, i ensamheten,
i glädjehusens tillbommade kamrar, där locka de oss att
rasa fram som vilddjur mot lastens och begärens yttersta
mål . . .
Hon hade nog hört talas om det, hon kände nog till
det och kunde nog förstå det. Men hon skulle ta sig för
att gyckla med de där nobla vanorna en smula.
Hon såg småskrattande, riktigt retfullt, först på den
tömda punschbutäljen och sedan på sitt sällskap.
»Hvad skrattar Ni åt?» frågade denne, synbarligen
mycket stött.
»Åt att butäljen är tom . . . hi . . . hi . . .», svarade Olga
helt gemytligt, utan att förlora ett grand af den
skämtsamma stämning, som efterträdt den förut melankoliska.
»Är det så roligt?»
»Ja, jag tycker det är lustigt, att Ni inte bjuder på
mer. Ser Ni inte, att jag suttit och druckit vatten i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
