Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nog hädisk och kallt reflekterande att sända en
tacksamhetens tanke mot försynen, som varit nog huld att skänka
henne dessa ögon, detta hår, denna mun och denna figur,
hvilka hon så ofta med den behagsjuka kvinnans
koketteri under kärleksdagarna hos Brun betraktat i den lilla
dåliga byråspegeln i det Rosenbergska pensionatets
kasernrum.
Men hvarför hade ej dessa kroppsliga företräden
kunnat förskaffa henne en ställning som hustru vid en mans
sida, som hon inför hela världen i tukt och ärbarhet fått
älska med sin själs hela tillgifvenhet? Det hade nog gått
så, om hon väntat några år. Hon skulle ha fått friare och
kunnat älska någon af dem. Men hon hade icke kunnat
vänta. Hjärtats muskler hade klappat, hjärnans fibrer och
blodets pulsar hade brunnit, och drifven af våldsamt
begär efter något okändt, något stort och ljuft hade hon i
ett obevakadt ögonblick fallit, och så hade länk vid länk
i ödets starka kedja smidits samman.
Nu var det tvifvelaktigt, att någonsin skulle för henne
bäddas den äkta sängens hälgade hvilobädd. Bah, hon
fick väl trösta sig däröfver. Hon var bestämdt inte gjord
för äktenskapets lugna, stillastående samlif. Det syntes
henne som en seglats i stiltje. Vår Herre hade bestämdt
ämnat henne till hvad hon var. Hon passade utan tvifvel
bättre att gå från den ene till den andre än att för hela lifvet
länkas fast som laglig älskarinna vid en tyrannisk
husbonde i ett hvardagligt enahanda. Hon var mera passande
för ett omväxlande, yrande lif, där man lefde för stundens
glädje och där hon kunde begagna sin kvinliga
skönhetsmakt till ständigt nya, triumfbringande segrar öfver hjärtan
och sinnen...
Hon gjorde ibland dylika reflektioner, hädiskt,
trotsande. Och då lyste de stora ögonen med en demonisk
glans.
Det var måhända ett sätt att dämpa samvetskvalen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
