Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
cigarett. Hon spetsade munnen och blåste ut den blå
röken i fina, buktande ringlar.
Hon konverserade med en vårdslös liflighet, som var
alldeles oefterhärmlig. För henne voro de öfriga damerna
endast obetydliga nollor. Hon visade dem icke sitt
förakt, men hon gaf dem indirekt en kännedom om sin
öfverlägsenhet på ett dräpande fint sätt.
Det var för grefvens skull, hon kommit hit. För
rästen var det hennes stora nöje att ibland få bevista
sådana här små »familje»-tillställningar i hennes manliga
bekantas privata glädjevåningar. Det var nästan ett
studium för henne.
De öfriga damerna utgjorde visst icke några i sitt
uppträdande simpla och i sin konversation bortkomna
kurtisaner af lägre klasser. Det syntes att grefve Reiers
kunde välja ut sitt umgänge, både det manliga och det
kvinliga, med smak.
Fröken Beata – herrarna kallade dem alltid vid
deras förnamn med frökentiteln tillagd – var en blond
skönhet, som skulle varit riktigt vacker, om hon icke ägt en
något för stor mun. Men det syntes om denna mun hade
specielt blifvit skapad för att visa hennes hvitglänsande
tänder. Hon var känd för att under flera år varit nära
bekant med notarie Askberg, hvilken också med sin
ceremoniella belefvenhet ständigt höll sig artigt uppvaktande
i den ljusa cigarrfrökens närhet.
Fröken Anna, en liten knubbig brunett, hade
visserligen intill de sista dagarna haft plats på schweizeri, men
för närvarande var hon alldeles fri. Hon hade en
uppöfvad vana att skicka ut skalkaktigt leende blickar; hon var
i allmänhet mycket fåordig, skrattade sällan, men talade
och log med sina grönsvarta kattögons ologiska barnalöje.
Hvad modisten, fröken Juliette, beträffar, så var det
mest utmärkande draget i hennes framträdande det
originella sätt, på hvilket hennes strupe sjöng sina skrattoner.
Hon gjorde alltid furore med sitt högljudda, bullrande
skratt, hvilket oaktadt dess fortissimo aldrig var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
