Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att med ett ord hålla honom kvar. De behöfde icke
längre hvarandra – –
Ninni hade räknat rätt, då hon utbytte den lilla
butikfrökens ogenerade fasoner mot världsdamens stolta
öfverlägsenhet. De kavaljerer, som inbillat sig kunna fånga den
nya varietèdivan med en liten champanjsupè som lockbete,
funno sig snart grundligt snoppade. Ninni spelade
visst inte något trumpet dygdemönster. Hon drack herrarnes
champanj, förde en gnistrande kvick konversation och
hennes blickar och leenden gjorde litet hvar yr i
hufvudet, emedan hvar och en inbillade sig vara den mest
gynnade. Men hon förstod på ett beundransvärdt sätt att hålla
sina beundrare vid marginalen. Ingen kunde skryta af
någon särskild ynnest.
Men detta var naturligtvis som att gjuta olja på elden.
Ninni blef på modet mer än någonsin. Hennes kurs steg
på galanteriets börs. Det blef snart klart att hennes ägande
kräfde en förmögenhet.
Baron Wahlenstjerna blef slutligen den, som betalade
priset. Hans plötsliga nyck för den vackra varietésångerskan
stegrades snart till verklig passion. En god dosis
fåfänga var också med i spelet. På den tiden Ninni var
grefve von Reiers’ älskarinna, hade hon i baronens ögon
varit en helt vanlig flicka, rätt söt visserligen men ej
särskildt eftersträfvansvärd. Nu deremot, då alla
hufvudstadens vivörer knappast talade om något annat än henne,
var det något helt annat. Det låg i baronens sträfvan efter
den kallsinniga sångerskans gunst något närbeslägtadt med
sportmannens ifver att ega en kapplöpningshäst, som tagit
första priset.
Ninni mottog baronens hyllning med synbar välvilja
och kanske utmärkte honom en liten nyans framför den
öfriga skaran af, tillbedjare. Men hon tillät honom lika
litet som någon annan att öfverskrida gränserna för den
aktningsfulla förtrolighet, hvarmed hon önskade se sig
bemött. Och hon sade honom helt öppet skälet.
»Jag vill inte försöka att spela hälgon för er, min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
