Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugofjärde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fanfar eller som ett knifstygn. Det uttalas med ett slags
breda vokaler samt med mjuka, smekande ss-ljud...
Jesus...
Olga ryckte till. Det tycktes henne som om detta
ord ägt förmåga att sända en ny, frisk kraft i hennes
ådror och närver. Blekheten försvann från kinderna,
hvilka i stället färgades af inspirationens rodnad, och
hon kastade sitt fina lilla hufvud bakåt med en beslutsam
rörelse. Hon fattade guitarren, som stod bredvid henne
mot barrieren, lyfte upp den mot sin barm och slog an
några stolta, klingande ackorder. De läto som
segertoner från hennes själ, hvilken förmått öfvervinna sin
svaghet inför den stora lystna åskådarehopen. Och för hvarje
åhörare, som förmådde fatta en själsstämning, ljödo de
också som segertoner...
»Halleluja!» ropade adjutanten med sin sträfva röst.
»Hal-le-lu-ja!» ljöd soldaternas eftersägelse ånyo...
som ett eko, men starkare än förut, triumferande. ..
När det blifvit tyst började kapten Olga att sjunga.. .
»Jag har lämnat allt för Jesus,
verldens fröjd må andra ta’,
all’ dess nöjen jag förglömmer,
när jag minnes Golgata ...
»Om än alla här mig lämna
och jag världens smälek får,
jag har en, som står mig bi, då
jag vid pärleporten står.
Snart vår lefnads afton skymmer
och dess sista klockslag slår,
då jag fri från allt bekymmer
genom pärleporten går.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
