Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugofemte kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De hade fästat tillsammans grundligt under dagens
lopp och hon var nästan en smula drucken, när hon
inträdde i frälsningslokalen.
I början hade hon suttit och hånlett åt alltsammans,
ja ett par gånger skrattat högt, så att publiken hade vändt
sig om mot henne. Och hon hade ej blott på grund af
sitt opassande uppträdande väckt uppmärksamhet, äfven
hennes ytterst extravaganta och eleganta drägt i djärft
parisisk snitt hade framträdt skarpt mot den andra
publiken och gjort stort uppseende.
Hennes hånleende hade emellertid snart bytts i
andaktsfull uppmärksamhet och uppmärksamheten hade bytts
i ödmjuk förkrosselse.
Det var dock icke någon särskild predikan eller
särskildt vittnesbörd, som gripit henne, ty fastän hon äfven
en tid ifrigt kastat sig på engelskan och fastän hon vissa
tider varit älskarinna åt i Paris sig uppehållande
engelsmän, så var hon dock icke så hemmastadd i språket, att
hon kunde förstå mer än hvart annat eller hvart tredje ord,
när det talades.
Nej, det var någonting helt annat, som gripit henne.
Det var ruelsen öfver det lif hon förde och tomheten i
hennes tillvaro, hvilka likt svarta spöken länge följt henne
i spåren och nu af en ren tillfällighet, en slump begagnat
ett lämpligt ögonblick, då den utsväfvande kurtisanen
befann sig under intrycket af en religiös hänförelses mäktiga
stämning, för att gripa henne med sina långa, seniga
fingrar.
Hon hade förmått att behärska sig denna första gång
och hon hade lämnat lokalen utan en tår och med upprätt
hufvud, men hon hade kändt så tydligt huru djupt
därinne i hennes själ suttit kvar en törntagg, hon hade känt
huru den värkt och huru den plågat henne.
Det var den taggen, som sved vid den minsta rörelse
hon gjorde, hvilken hon ej kunde blifva kvitt, förrän hon
kastat sig för korsets fot och erhållit sina synders
förlåtelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
