Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjunde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han såg på henne, där hon satt, röd af ansträngningen
och med ögonen lysande af stridslust och spänning.
Då kände han det afgörande domslutet inom sig, han kunde
icke försaka henne, hon hade för hvarje dag, som de
varit samman, för hvarje natt, som han slutit henne i sina
armar, blifvit oumbärligare för honom... tanken på heder
och ära, på himmel och helvete, på tid och evighet flög
sin kos och han såg blott den trotsiga spelerskan som sin
lyckas drottning...
»Släpp mig», halft röt han åt frälsningsöfversten och
ryckte häftigt sin hand ur hans...
Och likt jubelfanfarer ljödo de yrande ackorderna,
som Olga oafbrutet framkallade från pianot... hon hade
segrat... segrat utan att säga ett ord... utan att
framlägga en bön eller ett enda skäl... segrat med det
personlighetens lif, som hon förmått inlägga i sitt
uttrycksfulla potpouri af melodier...
De båda männen stodo en stund och mötte hvarandra
med blickarna. Den främmande insåg att han förlorat,
att han var den svagare, och att han var öfverflödig; den
enda rapport, han kunde framlägga öfver sin mission, var:
förlorade, sålda åt djefvulen! Och den återfallne syndaren
väntade endast på det ögonblick, då den andre skulle
aflägsna sig, för att han skulle få falla Olga om halsen och
i glödande kyssar mottaga belöningen för sin »trohet» ...
Frälsningsöfversten sträckte salvelsefullt sina armar
mot de bägge, som trotsat honom och utbrast så högt, han
förmådde, nästan skrikande:
»Gud välsigne er!»
Olga höll fortfarande på att spela, och som ett svar
på öfverstens tillrop slog hon till en ännu mera dånande
trumning på tangenterna... hon ville icke låta honom få
ett ord med vidare... han mumlade någonting, men hvarje
ord drunknade i musiken... han skakade då endast
beklagande på hufvudet och gick sin väg, utan att göra
någon slags afskedshälsning...
Han hade knappt stängt dörren efter sig, förrän Olga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
