Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tjugonionde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TJUGONIONDE KAPITLET.
När Oskar Landbo lämnade uppträdet i Berzelii park,
kände han sig sig så olycklig som en människa gärna
kan göra. Det bultade som af en ånghammare i hans
hjärna och han kände en kvalfull tomhet i bröstet. Den
afskyvärda scen, i hvilken han nyss deltagit, stod framför
honom som hämndens svarta spöke.
»Gud straffade honom för hans affall!» Den tanken
brände sig in med eldskrift i hans själ. Hela den
religigiösa barnatro, som han uppriktigt sökt att behålla under
en följd af år i arméns tjänst, men hvilken han sedan
försökt att rifva ur sitt bröst under inflytandet af en skön
kvinnas dämoniska frestelser, framstälde sig nu för honom
i förklarad dager. Han tyckte att den stod, denna tro,
som en hvitklädd förklarad gestalt vid randen af en hög
klippa, och nedanför, i afgrunden, låg han själf, förkrossad,
förintad, öfvergifven, slagen, ensam ...
Han blickade dit upp mot den strålande, rena
gestalten, men han kunde icke komma dit igen, han ägde icke
någon kraft kvar till en själföfvervinnelse af det slaget,
han var förlorad, han hade syndat för hårdt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:18:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/faldarul/0681.html
