Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioandra kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det kunde icke gå på annat sätt, än att hennes
tillstånd vecka efter vecka försämrades.
Hon insåg det själf, men hvad skulle hon göra! Hon
hade inte ett öre i besparingar och hon kunde icke lägga
sig i stillhet. Kom hon på ett annat »flick-ställe», så
skulle det nog blifva ungefär enahanda.
Och ständigt riktade hon hela sin blick mot det
hoppet: det blir bättre när kölden är öfver, när det blir
vår!
»Ni har en elak hosta, fröken Olga, ni får lof att söka
någon bot för den!» sade ibland en deltagande kavaljer,
när Olga fick ett af sina anfall.
»Asch, den går nog bort till sommarn, tror Ni inte
det?» svarade hon och hakade blicken fast vid sitt
sällskap, som om hon begärt att få något erkännande åt det
hopp, som fylde hela hennes själ.
Jo, visst var man alldeles öfvertygad om det. Man
kunde naturligtvis af artighetshänsyn icke säga något
annat. Och så underblåstes det falska hoppet ytterligare -
tills det slutligen en gång kunde blifva för sent att
söka bot.
Det var emellertid, som sagdt, icke blott hostan som
förvärrades. Den bar också något annat i släptåg. Olga
började att blifva mager.
Hon måste tydligt märka det på sina kläder, som
blefvo för stora, men hon såg det också i spegeln. Åh, det
var förskräckligt! Hon kom att tänka på Juliettes tal om sina
skrynklor, när hon märkte att det förr så fina och mjuka
ansiket började att blifva kantigt och insjunket. Inte så
mycket ännu, åhnej, visst inte, men tillräckligt för att det
skulle märkas. Det kom en viss glåmighet öfver det,
någonting urvattnadt, som hotade att skafva bort den friska
mjukhet, hvilken utgjort dess förnämsta behag.
Det var hostans fel, denna skamliga, djefvulska hosta,
som skulle försvinna en gång bara det blef sol och
sommar. Men hon kunde falla i långvarig, hysterisk gråt
ibland, »grefvinnan», när hon såg, hvad också alla andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
