Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Helt säkert. Men öfverlägsna män skulle tråka ut
dem ännu mera. De skulle ha ännu flera resurser för att
lyckas därmed ... Men säg mig, hvad handlar er bok om?
— Ni fordrar att få veta det?
— Jag fordrar ingenting.
— Nåväl. Det är en studie öfver folkets seder. Det
är historien om en ung arbetare, nykter och kysk, vacker
som en ung flicka och med en jungfrus själ, en tillsluten
själ. Han är gravör och skicklig i sitt arbete. Om
kvällarne studerar han vid sin moders sida, och han håller af
sin mor. Han läser böcker. I hans enkla och tomma själ
slå idéerna in som kulor i en mur. Han har inga behof.
Han har inga af de lidelser och laster som hålla oss fast
vid lifvet. Han är ren, och han lefver ett ensamt lif. Han
är utrustad med stora dygder och är stolt öfver dem. Han
lefver bland eländiga och djuriska stackare. Han ser dem
lida. Han är utrustad med medlidande utan mänsklighet;
han har denna kyliga barmhärtighet som kallas altruism.
Han är icke mänsklig, emedan han icke är sinnlig.
— Man måste alltså vara sinnlig för att kunna vara
mänsklig?
— Utan det ringaste tvifvel, min fru. Medlidandet sitter
i inälfvorna, liksom ömheten i skinnet. Men han är icke
intelligent nog att ana detta. Han är en troende. Han
tror på det som han har läst. Och han har läst, att för
att bygga upp allas lycka är det nog att förstöra samhället.
Törsten efter martyrskapet bränner honom. En morgon
kysser han sin mor och går ut; han ställer sig på lur efter
den socialistiske deputeraden för sitt arrondissement; han får
se honom, kastar sig öfver honom och borrar en
gravörstickel i magen på honom med utropet: “lefve anarkismen!“
Man häktar honom; man mäter honom, fotograferar honom,
förhör honom, dömer honom till döden och giljotinerar
honom. Det är min roman.
— Den blir just inte rolig, sade furstinnan. Men det
är inte ert fel: edra anarkister äro lika försiktiga och
moderata som ni öfriga fransmän. Ryssarne ha mera djärfhet
och fantasi, när de slå sig på sådana saker.
Grefvinnan Martin frågade Paul Vence om han kände
denne herre, som såg så snäll ut, som ingenting sade och
som följde henne med sina blickar som en vilsekommen
hund. Det var hennes man som hade inbjudit honom. Hon
visste hvarken hans namn eller något annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
