Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sarkofagens silfverbeslag, inger fasa i kryptan med dess
ljusdunkel. Då man ser in genom en springa i sarkofagen,
tror man sig ännu se Teodosius’ dotter sitta därinne på sin
stol af guld, upprätt i sin dräkt, som är strödd med juveler
och målad med scener ur gamla testamentet; hennes sköna
och grymma ansikte har bevarats hårdt och mörkt af
likbalsamet, och hon håller sina elfenbenshänder orörliga på
knät. I tretton århundraden bevarade hon verkligen detta
graflika majestät, ända tills ett barn stack in ett ljus i grafven
och brände upp både liket och kåpan.
Fru Martin-Bellème frågade hvad den döda, som så
envist hade bevarat sitt högdragna majestät, hade gjort i
lifstiden.
— Hon var två gånger slafvinna, svarade Dechartre,
och blef två gånger åter kejsarinna.
— Hon var helt visst vacker, sade fru Martin. Ni har
låtit mig se henne nästan allt för lefvande i sin graf: hon
skrämmer mig. Reser ni inte till Venedig, herr Dechartre?
Eller är ni trött på gondolerna, på kanalerna med sina palats
vid stränderna, och på San Marco-platsen? Jag tillstår att
jag håller af Venedig ännu, oaktadt jag har varit där tre
gånger.
Han gaf henne rätt. Han tyckte också om Venedig.
Ehuru han eljes var bildhuggare, blef han målare hvarje
gång han kom dit, och började göra studier. Det var luften
där han skulle velat måla.
— Öfverallt annorstädes, sade han — till och med i
Florens, är himmelen långt borta, högt uppe. I Venedig är
den öfverallt; den smeker jorden och vattnet, den höljer
domernas bly och fasadernas marmor med sin kärlek och
spränger in pärlor och kristaller i den irisfärgade rymden.
Venedigs skönhet, det är dess himmel och dess kvinnor.
Hvilka vackra skapelser, dessa venetianskor! Hvilka ädla
och fina gestalter! Man anar deras späda, men fasta och
fylliga former under den svarta själen. Om det icke blef
mera kvar åt eftervärlden af en sådan kvinna än ett enda
af skelettets ben, skulle man af detta ben kunna sluta sig
till det utsökta behaget i hennes struktur. Om söndagarna
bilda de leende och rörliga grupper i kyrkorna, ett vimmel
af något för skarpt betonade höfter, af fina nackar, blomlika
och leende munnar och eldiga blickar. Och allt detta böjer
sig mot jorden med unga kroppars mjukhet, då en präst går
förbi med ett hufvud som Vitellius, med isterhakan hvilande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
