Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flesta, med mycket fördelaktigt utseende, fint sätt och
aktningsvärd karaktär, och han misshagade henne icke, men han
sysselsatte henne icke mycket. Han hade plötsligt kommit
bort ur hennes lif. Hon ville icke gärna erinra sig hur nära
det hade varit förbundet med hans. Tanken att hon
tillhörde honom stötte henne och föreföll henne opassande.
Föreställningen att de ånyo skulle träffa hvarandra i den
lilla våningen vid rue Spontini var henne så pinsam att hon
genast sköt bort den. Hon ville hellre tänka sig att någon
oförutsedd och oundviklig omständighet skulle hindra deras
återförening: yttersta domen, till exempel. Hr Lagrange,
medlem af vetenskapsakademien, hade dagen förut hos fru
Morlaine talat med henne om en komet, som kanske en dag
på sin färd genom rymden skulle möta jorden, svepa in den
i sitt hår af lågor, bränna upp den med sin andedräkt, låta
växterna och djuren inandas okända gifter och bringa
människorna döden i ett frenetiskt skratt eller en känslolös dvala.
Det var någonting i den vägen hon behöfde i nästa månad.
Det var alltså icke oförklarligt att hon hade velat resa bort.
Men hon kunde icke förstå orsaken till att det blandade sig
en obestämd känsla af glädje i hennes begär att komma bort
och att hon på förhand kände sig stå under ett slags
förtrollning af det som väntade henne.
Vagnen förde henne till hörnet af den lilla rue La Chaise.
Det var där fru Marmet bodde efter sin mans död, tätt
under taket i ett högt hus, i en liten mycket nätt hållen våning
bakom fem fönster, som hvarje morgon värmdes af solen.
Grefvinnan Martin hade valt hennes “dag“ för att hälsa
på henne. I den anspråkslösa och välstädade salongen fann
hon hr Lagrange, som satt och halfslumrade i en fåtölj i
sällskap med den goda damen, mild och lugn som alltid
under sin krona af hvitt hår.
Denne gamle mondäne vetenskapsman hade förblifvit
henne trogen. Det var han, som dagen efter Marmets
begrafning hade visat den stackars änkan Schmolls giftiga tal
i tanke att trösta henne, och som hade sett henne
tillintetgjord af sorg och ursinne. Hon hade svimmat i hans armar.
Fru Marmet ansåg att han saknade omdöme. Det var hennes
bästa vän. De träffade hvarandra ofta vid de rikes bord.
Fru Martin — smärt och elegant i sin sobelväst, som
öppnade sig för en flod af spetsar — väckte med en blick
ur sina strålande grå ögon upp den gamle herrn, som var
känslig för kvinnliga behag. Han hade dagen förut, hos fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
