Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och han reste sig bister och följde efter miss Bell, som
lämnade bordet vid professor Arrighis arm.
I salongen sade hon i det hon serverade kaffet:
— Herr Choulette, hvarför vill ni döma oss till ett vildt
och ledsamt tillstånd af jämlikhet? Hvarför? Dafnis’ flöjt
skulle icke spela så vackert, om den vore gjord af sju
likadana rör. Ni vill förstöra det vackra ackord som heter herre
och tjänare, aristokrat och handtverkare. Ni är en barbar,
herr Choulette. Ni hyser medlidande med de utblottade, men
ni har ingen barmhärtighet för den gudomliga Skönheten,
som ni vill drifva ut ur denna värld. Ni kör ut henne, herr
Choulette, ni stöter bort henne naken och gråtande. Var
säker om att hon icke kommer att stanna längre på jorden
då de stackars små människorna alla blifvit lika svaga,
ömkliga och okunniga. Åh, att vilja upplösa de sinnrika grupper
som människorna af olika stånd och villkor bilda i samhället,
de ringa och de mäktiga, det är att vara den fattiges ovän
liksom den rikes, det är att vara människosläktets fiende.
— Människosläktets fiender, svarade Choulette i det han
lade socker i sitt kaffe, det var så den hårde romaren
kallade de kristna som ville lära honom kärlek.
Under tiden satt Dechartre vid fru Martins sida, frågade
henne om hennes smak i konst och skönhet, stödde, vägledde,
eldade upp hennes förtjusning för det som hon beundrade,
skyndade stundom på med en smekande våldsamhet, ville
att hon skulle se allt hvad han hade sett och älska det som
han älskade.
Icke mindre lifligt önskade han att hon skulle gå och
promenera i trädgårdarna så snart den första våren kom.
Han tyckte sig redan se henne på terasserna, han såg redan
ljuset leka i hennes nacke och hennes hår. I hans ögon hade
Florens’ jord och himmel i detta nu ingen annan uppgift än
att tjäna till ram kring denna unga kvinnas skönhet.
Han berömde den enkelhet med hvilken hon klädde sig,
alldeles i stil med hennes gestalt och med den bedårande
uppriktigheten i de linjer som uppstodo vid hvarje hennes
rörelse. Han älskade dessa besjälade och liksom lefvande
dräkter, mjuka, förandligade och fria, dessa dräkter som man
så sällan ser och som man icke glömmer.
Hon var mycket smickrad; hon hade aldrig fått ett beröm
som gjort henne mera nöje. Hon visste att hon klädde sig
mycket väl, med en djärf och säker smak. Men ingen man,
med undantag af hennes far, hade af denna anledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
