Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han hade sökt dem i kyrkan, framför Orcagnas
tabernakel. Han borde ha erinrat sig den oemotståndliga
dragningskraft som Donatellos sankt Georg utöfvade på miss Bell.
Han beundrade också denna berömda figur. Men han gömde
på en särskild vänskap för San Marco, hvars enkla och
frimodiga ansikte de kunde se i nischen till vänster, vid
gränden öfver hvilken det går en hvälfd gång, hvars andra ända
stödjer sig på ullkardargillets hus.
Då Thérèse närmade sig den staty, som han pekade på,
upptäckte hon, att det satt en breflåda på den mur, som
vette åt gränden. Dechartre hade emellertid ställt sig på
den plats, hvarifrån han bäst kunde se sin gode San Marco,
och talade om honom med öfverflödande vänskap.
— Hos honom gör jag alltid min första visit, när jag
kommer till Florens. En enda gång har jag försummat det.
Men han förlåter mig nog; det är en förträfflig man.
Mängden skattar honom icke högt, och han drar icke
uppmärksamheten till sig. Men jag finner alltid nöje i hans sällskap.
Han lefver. Jag förstår att Donatello sade till honom, efter
att ha gifvit honom en själ: “Marco, hvarför talar du inte?“
Fru Marmet, som var trött på att beundra San Marco
och kände libeccion bränna i ansiktet, tog miss Bell med sig
in på Calzaioligatan för att söka rätt på ett flor.
De aflägsnade sig båda och lämnade darling och hr
Dechartre ensamma med sin beundran. Man skulle träffas i
modebutiken.
— Jag blef förtjust i honom, återtog bildhuggaren, jag blef
förtjust i denne San Marco, emedan jag i honom ännu mer
än i sankt Georg kände Donatellos hand och själ, Donatello,
som i hela sitt lif var en god och fattig arbetare. Och jag
tycker ännu mera om honom nu, emedan han i sin rörande
och vördnadsbjudande enfald erinrar mig om den gamle
skoflickaren vid Santa Maria Novella, som ni talade så vänligt
med i dag på morgonen.
— Ah, sade hon, jag minns inte längre hans namn. Med
herr Choulette bruka vi kalla honom Quentin Matsys,
emedan han liknar denne målares gubbar.
Då de vände om kyrkhörnet för att betrakta den fasad
som vetter åt ullkardargillets gamla hus med det heraldiska
fåret under ett förstugutak af rödt tegel, fann hon sig
plötsligt stå framför breflådan, en breflåda så dammig och
förrostad som om aldrig någon brefbärare brukade röra vid den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
