Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han förde henne längs med de ödsliga trädgårdsmurarne till
en smal gata där hon aldrig hade varit förr. Hon läste på
en hörnskylt: Via Alfieri. När de hade gått femtio steg,
stannade han vid ingången till en mörk allée:
— Här, sade han.
Hon betraktade honom med ett oändligt svårmod.
— Ni vill att jag skall gå in?
Hon såg att han var orubblig och följde honom utan
att säga något in i alléens fuktiga skymning. De gingo midt
öfver en gård där gräset spirade mellan stenplattorna. I
fonden reste sig ett litet hus med tre fönster i bredd, med
kolonner och med en fronton prydd med getter och nymfer. På
de mossiga trappstenarne stannade han och vred om en nyckel
i låset; den gnisslade och gick trögt. Han mumlade:
— Den är rostig.
Hon svarade, utan tanke och utan själ:
— Alla nycklar äro rostiga här i landet.
De stego upp för en trappa, som tycktes ha glömt ljudet
af steg. Han öppnade en dörr och lät Thérèse stiga in i
rummet. Utan att se något gick hon rakt fram till det öppna
fönstret, som vette åt kyrkogården. Öfver muren reste sig
piniernas toppar, hvilka icke göra något sorgligt intryck här
på denna mark, där sorgen mänger sig med glädjen utan att
störa den och där lifvets sötma räcker till också för de dödas
örter och gräs. Han tog henne vid handen och förde henne
till en armstol. Hon blef stående upprätt och såg sig omkring
i rummet, som han hade ordnat så, att hon hvarken skulle
känna sig allt för främmande där eller få ett intryck af att
hon var ute på äfventyr. Några längder af gammalt kattun
med komedifigurer på gåfvo åt väggarne något af det
älskvärda vemodet af förflutna fröjder. I ett hörn hade han hängt
upp en bleknad pastell, som de hade sett tillsammans hos
en antikvitetshandlare och hvars vissnade behag hade föranledt
henne att kalla den Rosalbas skugga. En farfarsstol, några
andra stolar, hvita; på fönsterbordet målade koppar och
venetianska glas. I alla hörn stodo skärmar af färgadt papper,
på hvilka man såg masker, grottesker och herdescener, hela
Florens’, Bolognas och Venedigs lätta själ från storhertigarnes
och de sista dogernas tid. Hon iakttog att han hade
dolt sängen bakom en af dessa skärmar med deras muntra
historier. Vidare en spegel, mattor, och ingenting vidare.
Han hade inte vågat gå längre i en stad där företagsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
