Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Och jag, tror du inte, att jag har ropat på dig, att
jag har åtrått dig, att jag i ensamheten har sträckt armarna
emot dig? Dina bref har jag gömt i den chiffonierlåda,
där jag har mina juveler. Jag har läst dem om och om
igen, om natten: det var ljufligt, men det var oförsiktigt.
Dina bref, det var du själf, det var för mycket och dock
för litet.
De gingo öfver planen, där droskorna rullade lastade
med kappsäckar. Hon frågade honom, om de icke skulle
taga ett åkdon.
Han svarade icke. Han tycktes icke höra henne. Hon
återtog:
— Jag har varit och sett på ert hus, men jag vågade
icke gå in. Jag tittade bara in genom gallergrinden, jag såg
smårutiga fönster, bakom rosenbuskar, i fonden af en gård
med en platan. Och jag sade för mig själf: “Där är det.“
Jag har aldrig känt mig så upprörd.
Han hörde icke längre på, hvad hon sade, han såg icke
ens på henne. Han skyndade på och drog henne med sig
längs trottoarernas stenläggning, han förde henne genom en
smal trappa uppför en backe och in på en liten folktom gata,
som gick strax ofvanom den öppna platsen framför stationen.
Mellan vedbodar och kolupplag låg där ett hotell med
restaurang i bottenvåningen och med bord på trottoaren där framför.
Under den målade skylten såg man fönster med hvita jalusier.
Dechartre stannade och sköt Thérèse framför sig in i den
skumma porten.
Hon frågade:
— Hvart för ni mig? Hur mycket är klockan? Jag måste
vara hemma klockan half åtta. Vi äro alldeles tokiga.
I ett rum med rödrutiga tapeter, möbleradt med en säng
af valnöt och med en matta, hvars mönster föreställde ett
lejon, njöto de ett ögonblicks gudomlig glömska.
Hon sade, när de gingo ned för trappan:
— Jacques, min vän, vi äro allt för lyckliga. Vi plundra
lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
