Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bortglömd kontur, som hade snuddat förbi henne. Hon
trodde att hon hade misstagit sig, hon ville tro det. Den
som hon hade trott sig se fanns icke längre till för henne,
hade aldrig funnits till. Det var en gestalt som hon hade
mött någon gång i ett dunkelt och förflutet skenlif, i en värld
som icke var den verkliga. Och hon gick vidare, men med
en obestämd känsla af kyla, af oro och af trängsel kring
hjärtat efter detta möte.
Då hon gick uppåt avenyn såg hon tidningsförsäljarne
rusa emot sig med aftontidningarne i de framsträckta
händerna, och hon skymtade i stora bokstäfver nyheterna om
ministären.
Hon skyndade tvärs öfver place de 1’Etoile, förbi
triumfbågen; hennes steg gingo i samma snabba takt som hennes
otåliga och lyckliga längtan. Hon tyckte sig se Jacques,
som väntade henne nedanför trappan bland alla de nakna
och dystra figurerna af marmor och brons hon kände i
förväg hur han tog henne i sina armar och bar henne i sina
armar och bar henne upp för trappan, medan hon skälfde
under hans kyssar, och hur han förde henne in i detta rum,
fullt af skugga och osägbar vällust, detta rum i hvilket
lyckan att lefva kom henne att glömma lifvet själft.
Men då hon kom in på den folktomma aveny Mac-Mahon,
såg hon samma skugga, som hon redan hade trott sig skymta
i hörnet af rue Galilée, närma sig och styra rakt emot henne
med en banal och pinsam precision.
Hon kände igen Robert Le Ménil. Han hade följt efter
henne från Quai de Billy, och här, där det var folktomt
och lugnt, gick han fram till henne.
Hans hållning och ansikte hade samma uttryck af lugn
och af rent samvete, som Thérèse fordom hade tyckt om
hos honom. Hans af naturen stela ansikte hade fått några
rynkor och blifvit mörkare af sol och vind; det var mycket
lugnt, och det både dolde och röjde ett djupt lidande.
— Jag måste tala med er.
Hon saktade sina steg. Han gick bredvid henne.
— Jag har försökt glömma er. Det är helt naturligt
efter hvad som har passerat mellan oss, inte sant? Jag har
gjort allt för att glömma er. Det är också säkert att det
skulle vara det bästa. Men jag har icke kunnat. Då köpte
jag mig en båt. Med den har jag seglat i sex månader.
Det vet vi kanske?
Hon gjorde ett tecken att hon visste det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
