Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men jag blir dock hvar gång på nytt litet öfverraskad af att
se fullvuxna och till och med gamla människor låta besticka
sig af maktens synvilla, alldeles som om icke hungern,
kärleken och döden, alla lifvets tarfliga eller sublima
nödvändigheter, hade ett allt för starkt välde öfver människomassorna
för att lämna något mera öfrigt åt de synliga härskarne än
en makt på papperet och ett kejsardöme af ord. Och hvad
som är ännu besynnerligare är att folken själfva på fullt
allvar tro, att de ha några andra statschefer och ministrar än
sitt elände, sina drifter och sin enfald. Han var en vis man,
han som sade: “Låtom oss gifva människorna Ironien och
Medlidandet till domare och vittnen.“
— Men, herr Vence, sade fru Martin leende, det är ju
ni själf som har skrifvit det. Jag läser er.
Under tiden sökte de båda ministrarne förgäfves efter
generalen både i salongen och i korridorerna. På
logeöppnerskornas inrådan gingo de upp på scenen, bakom kulisserna,
och mellan dekorationer som hissades upp och ned, genom
en förvirrad hop af tyska bondflickor i röda kjolar, häxor,
djäflar och forntidens kurtisaner, kommo de fram till
dansösernas foyer. Den stora salen, som var prydd med
allegoriska målningar och nästan folktom, hade denna prägel af
strängt allvar som staten och rikedomen båda bruka skänka
sina institutioner.
Två dansöser stodo tysta med ena foten på den låga
barriär som löper längs med väggarne. Här och där stodo
herrar i svarta frackar och flickor i korta klockkjolar i nästan
alldeles tysta grupper.
Loyer och Martin-Bellème togo af hattarne när de kommo
in. Längst bort i salen sågo de Larivière tillsammans med
en vacker flicka i en skär tunika, som hölls samman kring
midjan af en förgyld gördel och som var uppskuren vid
höfterna öfver trikåerna.
Hon höll en liten förgyld kartong i handen. När de
kommo närmare, hörde de henne säga till generalen:
— Ni är gammal, ni, men jag är säker om att ni duger
till minst lika mycket som den där.
Och hon pekade med en föraktlig gest af sin nakna arm
på en ung man, som stod och skämtade i en grupp i
närheten, med en gardenia i knapphålet.
Loyer gjorde ett tecken åt generalen att han ville tala
med honom. Han förde honom in emot väggen och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
