Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne på Arnos strand. Hon hade varit lycklig då midt i
sin sorg och sin ångest, hon hade kunnat skynda efter honom
och ropa “Kom!“ Också denna gång hade hon bort finna
på något, säga något åt honom oaktadt hon var öfvervakad
och omgifven af människor rundt omkring. Hon borde icke
ha låtit honom gå sin väg tyst och förtviflad. Men hon
hade stått öfverraskad, förlamad. Olyckan hade skett så
plötsligt och varit så meningslös! Hon kände mot Le Ménil
denna osammansatta vrede, som man känner mot ett ting,
som man har gjort sig illa på, en sten mot hvilken man har
slagit hufvudet. Men sig själf öfverhopade hon med bittra
förebråelser för att hon hade låtit sin vän gå utan ett ord,
utan en blick ens som hon hade lagt sin själ i.
Medan Pauline väntade på att få kläda af henne, gick
hon otåligt fram och åter. Plötsligt stannade hon. I de
dunkla speglarne, i hvilka ljusens reflexer drunknade, tyckte
hon sig se teaterkorridoren och sin vän som flydde för att
icke mera komma tillbaka.
Hvar fanns han nu? Hvad sade han till sig själf i ensamheten?
Det var ett helt straff för henne att icke strax kunna
gå till honom, återse honom.
Hon höll länge sina händer tryckta mot hjärtat; hon
kände det som om hon ville kväfvas.
Pauline skrek till. Hon såg några bloddroppar på sin
frus hvita lif. Thérèse hade utan att veta det rifvit sönder
sin hand på den röda liljans ståndare.
Hon gjorde lös juvelsmycket, emblemet som hon inför
alla hade burit som en symbol af sitt hjärtas hemlighet, och
hon betraktade det länge, där hon höll det i sin hand. Hon
genomlefde på nytt dagarne i Florens, hon såg klostercellen
i San Marco, där hennes väns kyss så ljuft sjönk ned öfver
hennes mun, medan hon genom sina sänkta ögonfransar
dunkelt skymtade de målade änglarne och den blå himlen
på muren; hon mindes loggia dei Lanzi och glaceförsäljarens
bord med den röda bomullsduken; trädgårdshuset vid via
Alfieri med dess nymfer och getter, rummet där skärmens
herdar och masker hade hört hennes skrik och hennes långa
tystnad.
Nej, allt detta var icke några skuggor ur det förflutna,
inga märglösa gestalter från längst försvunna timmar. Det
var verkligheten själf, hennes kärlek nu, i denna dag. Och
ett meningslöst ord, framkastadt af en främling, skulle
fördärfva allt detta! Nej, det var icke möjligt. Hennes kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
