Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spanade han på henne efter minnen af andra smekningar
än hans.
Hon sträckte sina armar emot honom.
— Hör på mig, Jacques!
Han lät henne förstå att det icke tjänade till någonting.
Likväl brann han af begär att höra henne och lyssnade
redan girigt till hennes ord. Det som hon hade att säga
afskydde han på förhand och stötte det ifrån sig, men
det var det enda i världen som intresserade honom. Hon
sade:
— Ni har kunnat tro att jag bedrog er, att jag icke
lefde blott i er och blott för er. Förstår ni då ingenting?
Inser ni inte, att om den mannen vore min älskare, skulle
han icke ha behöft tala till mig på teatern, i en loge; han
skulle ha haft tusen andra tillfällen att be mig om ett möte.
O nej, min vän, jag försäkrar er att sedan jag har fått den
lyckan att lära känna er, har jag helt och hållet tillhört er.
Jag kallar det ännu för en lycka, så förstörd och förpinad
som jag är nu. Hur skulle jag ha kunnat tillhöra en annan?
Det är något vidunderligt, det som ni inbillar er. Men
jag älskar dig, jag älskar dig! Jag älskar ingen annan än dig.
Han svarade långsamt, med en grym tonvikt på
hvarje ord:
— “Jag är hemma hvarje dag från klockan tre, hemma
hos oss, vid rue Spontini.“ Det var icke en älskare, er
älskare, som sade detta? Nej! Det var en främling, en okänd.
Hon reste sig och sade med ett smärtsamt allvar:
— Ja, jag har tillhört honom. Ni vet det mycket väl.
Jag förnekade det, jag ljög för att inte göra er sorg, för att
inte oroa och reta er. Jag såg hur mörk och bitter ni var.
Men jag narrades så litet, och så illa. Du visste det också.
Du kan icke förebrå mig det. Du visste det, du har ofta
talat med mig om det förflutna, och så kom en dag någon
och sade dig ett ord på en restaurant ... Och du
föreställde dig att det var mera än det var. Jag bedrog dig
icke, fast jag narrades. Om du visste hur litet detta har
haft att betyda i mitt lif! Ser du, jag kände dig ju icke
ännu. Jag visste inte att du skulle komma. Jag hade så
tråkigt.
Hon föll på knä:
— Det var orätt af mig. Jag hade bort vänta på dig.
Men om du bara visste i hvilken grad detta är utplånadt för
mig nu ... som något som aldrig har varit till ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
