Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Söderns och nordens kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljus och mörker som strida på samma gång om världen
och om människohjärtat.
De båda ensliga sångerskorna erforo makten af detta
intryck; de sutto båda stumma, orörliga, stilla betraktande
hvarandra i den tilltagande skymningen; ingen sade ett
ord, och likväl förstodo de båda hvarandras hjärtans
tankar.
Då uppstod plötsligt den bleka kvinnan därute och
syntes, vänd mot staden, lyssna på ljud, som störde
kvällens heliga frid.
Fröken Regina följde uppmärksamt den okändas
rörelser och lutade sig ut genom fönstret, för att bättre
se. Aftonen var tyst och lugn, blott i fjärran hördes
ett årtag i sjön eller den melankoliska uthållande tonen
af en vallherdes horn. Denna tystnad, ökad af det
ovanliga i det första mörkret på höstsidan, hade något
heligt och vördnadsbjudande. Desto sällsammare var det
aflägsna gny, som från stadssidan afbröt densamma. Det
var icke hafvets brus, eller forsens dån, eller sprakandet
af en aflägsen skogseld, ehuru det liknade något af allt
detta. Det var snarare sorlet af en ursinnig folkhop, på
engång intagen af raseriet och nöden... och strax därpå
syntes ett eldsken långt borta åt stadens norra del.
Med vindens hastighet ilade den ensamma gestalten
utanför muren bort åt det håll där faran hotade... Vi
vilja för ett ögonblick gå henne där i förväg.
Ankomsten af örlogsbriggen, som var bestämd att
bortföra rekryterne, hade försatt desse i en spänning,
ökad af sorgen, stoltheten och ölet. De hade med sitt
underbefäl i spetsen trängt sig kring ölkrogarna, och i
denna tid, när soldaten betydde allt, nödgades man ofta
se genom fingrarna med hans själfsvåld, för att hålla
honom vid godt lynne. Öfverbefälet låtsade således icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
