- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Första cykeln /
209

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eld och vatten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

säng. Rådmannens ögon vändes ibland ditåt, under en
from tanke på den blifvande procenten af arfvet, men
hvad där fanns och hvem som egentligen skulle ärfva,
det visste ingen.

Nu skulle förrättningen taga sin början. Svanholm
och Svenonius vore tillkallade som värderingsmän. Rådmannen
hostade ett par gånger, antog sin magistratsmin,
upplät sin mun, talade och sade:

– Alldenstund till välloflige magistratens kunskap
kommit, att framlidne höga kronans fältskär, bemälde
Andreas Bäck, under idkande af isfågelskytte mot fåglar
på isen, i samma is vådeligen till lifvet omkommit
ihjäl och alltså, ehuru icke igenfunnen till kroppen,
likväl till själen är rätteligen och lagligen sannfärdigt
dödblefven...

– Det skulle jag ödmjukast undanbe mig! ljöd i
detsamma en röst i dörren, och verkan däraf var
förunderlig. Den välvisa magistratens representant tappade
både koncepter och ämbetsmin, hans lugg sträfvade mot
höjden, och hans vältaliga tunga nekade för första gången
sin tjenst. Skrifvaren med sikters namn och värdighet
for upp som en raket med hufvudet mot väggen och
stötte öfverända den lärde Svenonius, som var något
lomhörd och hvarken hört den fatala stämman eller
begrep det ringaste af uppståndelsen. Värst däran var
den tappre Svanholm; man kunde svära på att han icke
ens vid Karstula upplefvat en sådan press. Han blef i
hast så hvit i ansiktet som ett lärft och sökte förgäfves
kommendera sin uppstudsiga högra fot till vänstersväng.
Blott gamla mormor behöll i någon mån kontenansen,
satte glasögonen på näsan, gick skarpt emot den ankommande
och runkade betänkligt på sitt ärevördiga
hufvud, likasom ville hon säga (hvad hon likväl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:19:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/a/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free