Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Ett byte från slagfältet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nunnan, ständigt tigande, begynte att lossa den
trasiga fältbindel, som betäckte Larssons blessyr. Hennes
hand kom därvid att vidröra hans.
– Potz donnerwetter! utbrast kaptenen med en
kännares öfverraskning. En så fin och mjuk liten hand!
Jag ber om förlåtelse, älskvärda fru doktorinna; ex
ungua leonem, säger Sankt Homerus, en af kyrkofäderna
– ty jag har också studerat kyrkofäderna – det vill
säga på god svenska: af tassen känner man lejonet.
Jag håller tio buteljer gammalt rhenskt mot en kasserad
stigbygel, att denna lilla hvita hand mycket hellre skulle
smeka en riddares kind, än natt och dag fingrera radbandet ...
Nunnan drog ett ögonblick bort sin hand och syntes
tveka. Den galante kaptenen begynte att frukta följderna
af sitt galanteri.
– Jag säger ingenting mer, jag tiger som en
karthäusermunk. Men det säger jag, att den som understår
sig att anse en så mjuk hand tillhöra en käring ...
nå nå, ers älskvärda vördighet hör att jag tiger.
– Tempus est consummatum, itur in missam [1],
ljöd i dörren en graflik stämma, och nunnan hastade
att sluta förbandet. Kort därpå voro de båda fångarne
åter ensamme.
– Den rösten har jag hört förut, anmärkte Bertel
tankfullt. Äro vi då omgifna af idel hemligheter?
– Bah, invände kaptenen, det var en skallig och
svartsjuk munk. Anfäkta, en sådan liten söt hand!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
