Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den förlorade sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ström till Arensberg. Nästan utan att veta huru, fann
han sig följande dagen långt från slagfältet och drog
med kvarlefvorna af hertigens här till Mainz.
-
7. Den förlorade sonen.
Vi befinna oss nu vid trettondagstiden år 1635,
således midt i vintern. I Aron Bertilas stuga hemma
i Storkyro sprakar stockelden i den rymliga spiseln, ty
den tiden växte ännu grof skog kring de bördiga åkerfälten.
Ute rasar ett yrväder med snö och rytande storm;
vargarna tjuta på isen af älfven; borta i klyftan smyger
den hungriga lon.
Det är trettondagskväll, en timme eller par efter
mörkningen. Storkyro bondekungen sitter i högkarmad
stol ett stycke från spiseln och lyssnar med strödda
tankar på dottern Meri, som vid stockeldens sken läser
med hög röst ett kapitel ur Agricolas finska nya testamente,
ty bibeln var ännu ej i sin helhet utkommen
på finska språket. Mycket har den gamle Bertila
åldrats, sedan vi sist ännu sågo honom i hans fulla
kraft. De ständigt stora jäsande tankarna under hans
kala panna lämna honom ingen ro, och likväl äro nu,
efter kungens död, hans stolta planer tillintetgjorda,
likt skeppsbrutna spillror drifvande kring på den upprörda
vågen af en nattlig sjö. Stora och starka andar
sådana som hans gå vanligen under blott genom att
förstöra sig själfva. Alla skiften och olyckor under
denna stormiga lefnad hade icke förmått att bryta hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
