Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Rymmerskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pratsamhet, plötsligen sätta en damm för sin språklåda, i det
han höll stilla med hästen.
– Hvad är det nu igen? frågade Bertel otåligt.
– Jag ser icke mera till eldskenet.
– Icke jag heller. Det skymmes af träden.
– Nej kära herre, det skymmes icke af träden,
det har sjunkit i jorden, sedan det narrat oss hit i
vildaste skogen. Jag har ju sagt att det skulle så gå.
Vi komma aldrig med lifvet härifrån.
– Rid för d-n på och håll ej stilla, då stelnar ju
både häst och karl. Jag tycker mig se något som
liknar en stuga därborta.
– Vacker stuga, jo en stor sten med gråa
sidor, där blåsten sopat bort snön. Det är förbi
med oss.
– Håll mun och rid på. Här komma vi till
en slätt med ung skog; det skymtar något fram
mellan snön.
– Alla helgon vare oss nådiga. Just nu äro vi
på stället där gården stått. Ser ni icke de gamla eldstäderna
sticka fram genom snön? Icke ett steg längre,
herre!
– Jag bedrar mig icke ... där är stugan.
Bertel och hans följeslagare befunno sig på en
ytterst besvärlig mark, där hästarna vid hvarje steg
snafvade öfver stora stenar eller i djupa gropar, betäckta
af snön. Manshöga drifvor och kullfallna trädstammar
ökade markens oländighet, likasom för att än
mer försvåra passagen till en halfförfallen torpstuga,
af slump eller beräkning dold bakom tvenne lummiga
granar med ända ned till marken hängande grenar.
Stugans enda fönster hade på yttre sidan en lucka, som
än upprycktes af stormen, än åter med fart slogs igen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
