Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Don Quixote af Mancha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Mina skidor? svarade gubben förlägen. Jag
har inga.
– Du har, jag ser det på din min. Ingen finne
i ödemarken är utan skidor. Hit med dem, fort! Och
utan att akta på gubbens undskyllan, uppryckte Bertel
luckan som förde till vinden och utdrog innan kort ett
par ypperliga skidor.
– Nå, min gubbe, utropade den unge ryttmästaren,
hvad säger du om mina nya hästar ... jag kallar dem
mina, ty jag slår vad att du säljer dem åt mig för
dessa hårda silfverdaler. Smidigare fålar ha sällan ilat
fram öfver höga drifvor. Har du annars någon hälsning
till munken och fröken Regina, så skall jag med nöje
framföra den.
– Gif er icke ensam ut i ödemarken, unge herre,
genmälde den gamle. Där finnes hvarken stig eller spår,
skogen är flera mil lång och uppfylld af vargar. Det
blir er vissa död.
– Du bedrar dig, min vän, återtog Bertel. Om
jag ej misstar mig, finnas där spår åt tvenne håll: det
ena efter mina hästar, det andra efter flyktingarnes.
Säg mig, redo de eller åkte de?
– Jag tror att de redo.
– Då är jag säker på att de åkte. Du är mig en
inpiskad skälm. Men jag förlåter dig för dina präktiga
skidors skull. Farväl. Om två timmar har jag hunnit
dem jag söker.
Med dessa ord skyndade Bertel ut.
Det var ännu bittida på morgonen, väl två eller tre
timmar före solens uppgång. Men lyckligtvis hade yrvädret
upphört, himlen hade klarnat och vinterns stjärnor
blinkade tindrande klart på det blåa hvalfvet. Kölden
hade skärpt till, en bitande frost hade bestrött alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
