Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Bertel och Regina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blott en skiljemur, och visserligen den starkaste, nämligen
religionernas bittra kamp. Fåfänga mur! Äfven den
störtade slutligen tillsamman för den sydländska passionens
eld, och innan tre veckor förgått, hade den nittonåriga
flickan och den tjugutreårige ynglingen, glömske af både
tros- och rangskillnader, svurit hvarandra trohet för lifvet.
Visste väl Bertel, att han för sin sköna, sin stolta, sin
svartögda brud hade att tacka konung Gustaf Adolfs
minne?
Ett sällsamt öde ville besegla denna förening på ett
oväntadt och underbart sätt. Med hemlig bäfvan för sin
lycka hade Bertel länge förgäfves efterforskat jesuitens
öde. Sedan den morgonen, då han hoppade öfver ledstången
vid bron, hade ingen af honom hört eller sett
det ringaste spår, innan tre veckor därefter en bonde
infann sig med rapport, att man vid öppnandet af en
vak ett stycke nedanför Ämmä fall funnit den döda
kroppen af en man utan öron, i utländsk dräkt, som
bonden medförde och som igenkändes hafva tillhört
pater Hieronymus. Därtill lade ännu den ärlige Paldamobon
en liten oansenlig kopparring, hvilken funnits hängande
vid ett snöre på den dödes bröst. Bertel betraktade
denna ring med förvåning och glädje.
– Ändtligen har jag dig, utropade han, denna ring,
som jag så länge eftersträfvat – och med dig vissheten
om den fruktansvärde mannens död.
– Helgonens dom öfver menedaren! utropade Regina
bestört.
– Helgonens dom, som bekräftar vår lycka! svarade
Bertel och fästade på Reginas finger konungens ring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
