Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Svarta Janes koja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och därvid vickade han, med eller utan afsikt, så
att båten tog in än mera vatten och knappt mera hölls
uppe på vattenytan.
– Att han kan vara så elak! utropade flickan
under fåfänga försök att hålla god min. – Kom då
tillbaka, kom bara, så skall jag säga honom något.
– Inte förrän du kallar mig du och lofvar att
hålla af mig som förr.
– Nå ja då ... Bernhard, du är den elakaste gosse jag
vet, och ändå ... så kan jag ej låta bli att hålla af dig ...
Nu sköt den unge grefven båten hastigt mot land,
och i samma ögonblick kantrade den. Flickan på
stranden uppgaf ett rop, men faran var så godt som
ingen, vattnet var här ej mycket öfver en aln djupt,
ynglingen sprang med några steg i land och föll Greta
om halsen. Bådas tårar runno så strida, som endast
ungdom och kärlek kunna gråta vid sjutton år.
-
2. Svarta Janes koja.
Vatten! Bara vatten! utropade bakom de unga en
röst. Tårar som torka, innan sammetet på kappan
blir torrt! Kärlek som förgår, innan dessa späda löf
förvissna! Ungdom som förgäter sin långa framtid för
hjärtats klappande slag i ruset af ett ögonblick!
De båda unga skildes häpna och förlägna, i det
de bemödade sig att dölja sina tårar. Bakom dem stod
en gammal kvinna af sällsamt utseende; ett urblekt
svart huckle betäckte det gråa håret och en del af det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
