Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Nattliga uppträden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Greta kom. Studenten räckte henne handen och
kramade den duktigt, men den unga flickan nedslog
ögonen, sannolikt för att dölja de alltför tydliga spåren
af nyss gråtna tårar.
– Hvad nu? sade Johannes godmodigt. Du har
gråtit, pullula mea[1].
Aldrig i världen kan jag tro att
du haft så ledsamt efter mig?
– Hennes dufhane har flugit sin kos i dag, skyndade
fadern att svara, innan Greta ännu hunnit uppslå sina
vackra ögon. – Är du icke en toka, min flicka, att
hänga hufvudet för en sådan där grannfjädrad gynnare?
Se så, kvickt fram med ett godt ord åt Johannes, och
en god filbunke på köpet. Ser du icke, han vore i
stånd att af bara hunger äta upp dig själf.
Och den hårde fogden log välvilligt. Han hade dock
sin mänskliga känsla äfven han; det var kärleken till
hans dotter och ärelystnaden att en dag tänka henne
som den flitige studentens maka, en blifvande prostinna
i hemsocknen. Men Greta vågade hvarken se upp eller
svara; hon ilade ut och återkom snart med den begärda
välfägnaden.
Studenten, utan tvifvel mera lärd än människokännare,
antog godtroget fogdens förklaring öfver Gretas
tårar och satte sig med stoiskt lugn att äta sin
filbunke.
– Sannerligen, mäster Adam, sade han, ni är en
afundsvärd man: en varm stuga, ett godt bord, en mjuk
kvinnohand – numen domesticum, som vi uttrycka oss
artigare än dominus Bång, som alltid talar om sin mala
herba, sitt styggelsegräs – och sedan landsbygdens lugn,
otium mentis, och ett folk af herdar och herdinnor, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
