Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Slaget vid Warschau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kort efter slaget vid Warschau drog sig Carl Gustaf,
öfvergifven af preussarne, tillbaka till Westpreussen.
Konungens lynne var dystert; lyckan, som nyss synts
honom »fyrkantig», hade hastigt återtagit sin skapnad
af ett rullande klot. Stad efter stad, sträcka efter
sträcka gingo, oaktadt segern, förlorade. Mest grämde
sig konungen öfver förlusten af Lithauen, där De la
Gardie och Lewenhaupt allt mera hopplöst kämpade
mot förräderiet inom och den vilda förbittringen utom
lederna.
– Ha! utropade Carl Gustaf förtörnad, gif mig
Lithauen åter, och jag ger dess besegrare en hertigs krona.
– Ers majestät – svarade en röst ur skaran af
öfverstarne, som samlat sig till krigsråd i konungens tält
– gif mig två regementen, och jag ansvarar med mitt
hufvud, att Lithauen åter skall vara ert.
Konungen vände sig om, förvånad öfver djärfheten
af ett svar, som han icke väntat.
– Och hvem, sade han, ansvarar mig för, att jag
ej utan gagn uppoffrar både regementet och ert hufvud,
grefve Bertelsköld?
– Min lycka, genmälde öfversten djärft.
Konungen smålog och vände sig till grefve Schlippenbach,
som stod vid hans sida.
– Det finns ännu en dödlig, som tror på lyckan, sade han.
– Det är ers majestät, som bragt världen på denna
tro, svarade Schlippenbach mera smickrande, än för
tillfället välbetänkt.
Carl Gustaf rynkade pannan, och den långa, ytterst
smala mustaschen krökte sig vid det bittra löje af bedragna
förhoppningar, som spelade kring hans ovanligt
tjocka öfverläpp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
