Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kung Carls jagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Du talar som du har förstånd till, återtog Krister
Horns beundrerska myndigt, och därpå var det slut med
flickornas invändningar.
Men en fjärde person hade, liksom de, med sina
blickar följt den högväxte herren i kappan och den
juvelprydda hatten, och hennes kinder färgades därunder
ömsom röda som smultron, ömsom hvita som vintersnö.
Det var unga prästmor från Saltvik, då kapell, hon
som hitkommit för marknadens skull och så fått vara
med om det kungliga besöket. Hvem skulle i henne ha
igenkänt den hårde mäster Adams milda dotter, Majniemis
vänaste blomma, hon som redan för sex år sedan räckt
sin hand åt studenten Johannes, när han ändtligen, efter
långa år af mödor och katederkrig, hade kommit så långt
som till en komministerbefattning borta i Ålands skär?
Den som hade sett henne den tiden, hade väl utan
svårighet märkt, att hjärtat sörjde en förlorad
ungdomsdröm – men nu voro år förgångna, kinderna hade
återtagit sin fyllighet, hjärta och själ hade återvunnit den
hälsa, som är gudsfruktans och de redliga stridernas lön
– allt var åter godt, det förflutna stod där som en skön
dröm i dagern af ett aflägset fjärran – då plötsligt en
anblick uppref hjärtats läkta sår och kom dem att åter
blöda, väl blott för ett ögonblick, men ack så djupt, så
djupt! Ty den unga kvinnan hviskade knappast hörbart
till sig själf:
– Det är han – det är Bernhard – Bernhard
Bertelsköld! Och han såg mig icke! Han kände mig ej!
Men Bertelsköld fortsatte med det öfriga tåget sin
väg till prästgården, där en måltid var dukad för konungen
och de förnämste, så många som där fingo rum, medan
de öfriga spridde sig enhvar till deras på förhand utsedda
boningar. Det var ett krusande, man kan lita därpå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
