Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Erstans vågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidan om grafven: dödlige, hvarför klaga att din hydda
förgås och att lefnadens blommor så hastigt vissna? Se
på mig; jag är tålig och mild, och jag dör med leende
frid, ty hoppet dör ej med mig, det lefver evinnerligt, och
äfven jag skall lefva, och min andes skäraste blommor
skola lefva med mig, för att aldrig mera förvissna!
Och en sådan rörande vacker afton var det nu,
två veckor efter de dystra händelser vi nyss ha omtalat.
Ensam i ett af fängelserummen på Åbo slott satt den
dömda trollkvinnan Jane, kvällen före den dag, då hon
skulle brännas på bålet. Hennes fönster vette mot slottsfjärden,
och bortom den syntes Erstans vågor glimma
i aftonrodnadens glans. Det röda skenet föll in genom
det trånga gallerfönstret och färgade muren midtemot på
ett ställe rosenröd; och emedan skenet återkastades från
en sakta gungande dyning i sjön, såg man skenet på
väggen dallra med fin och behaglig glans, så älskeligt
täck, att själfva den obevekliga muren tycktes dallra
och skimra, som vore han byggd af klara rubiner. Jane
såg därpå, och hvad hon tänkte vet den som ser i det
tysta; kanske tänkte hon på sina glada barndomsdagar
vid stranden af Lech, och aftonrodnadens sken öfver
fängelsemuren, det var minnets sista glädje, som följer
den olyckliga intill gränsen af lifvet.
Vid det Jane helt stilla satt och betraktade aftonskimret,
öppnades sakta dörren, och in trädde en gammal
man af ännu kraftfull gestalt, ehuru med hvitnande hår.
Han klappade Jane lätt på axeln.
– Sofver du? sade han.
Jane såg upp och igenkände mäster Adam, den
forne tyrannen på Majniemi. Men hon svarade icke.
– Hör mig, fortfor den gamle, utan att bry sig
om hennes likgiltighet. – Därhän har det kommit nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
