Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. En objuden gäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Taflan var verkligen så hänförande, att man kunde
förstå huru åtminstone en man, försjunken uti dess
anblick, glömde nattens mödor och livilans ljufhet. Denne
man var densamme som en stund förut hade så tvärt
afbrutit jägarens förtroliga bekännelser. Ensam, orörlig
och tankfull betraktade han slottet i hela dess sköna
belysning af morgonrodnaden bruten mot åskhimmelen.
Utan att han tänkte därpå, smög sig en suck ur hans
barm, och han sade till sig själf:
– Herrlighet som förgår, makt som sviktar, storhet
som sjunker! Ännu några korta försvinnande solhvarf,
och detta stora sekel är slut, och dess verk förgås, och
dess bragder lefva endast i sagorna. Han, som reste
detta slott med skatter vunna i krigets våld på en
främmande jord, han trodde sig kanske ha byggt ett
verk för seklerna och rest en evärdelig minnesvård i sten
på Finlands jord för familjens ära och efterkommandes
beundran. Och hvem vet – denna sol går opp så skön,
och det är kanhända Majniemis sista sol, och den tid
som kommer skickar i förväg sina stormiga skyar att
slunga en blixt öfver stolthetens drömmar och den förgängliga
storheten af ett förmätet människoverk!
Vid dessa ord spratt han hastigt till, ilade bort och
försvann genom en okänd löntrappa till det inre af
slottet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
