Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Kronofogden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvud och fortfor att betrakta konungen med denna
obeskrifliga blick, hvars milda glans kunde röra ett hjärta
af sten.
Det är svårt att säga hvilka makter i detta ögonblick
kämpade om konungens själ. Kanhända vägde han mellan
två stridiga känslor: den ena manade honom att låta
nedskjuta rebellen, den andra frestade honom att trycka
rebellen i sin famn.
– Gå er väg! sade han ändtligen med en röst,
som skulle vara sträng, men som långt mera förrådde
striden mellan de båda fientliga intryck, som kämpade
om herraväldet i konungabarmen.
Bertelsköld märkte detta, men ville ej spänna
strängen högre.
– Må Gud allsmäktig upplysa och bevara eders
majestät i alla edra lifsdagar! sade han ödmjukt och
aflägsnade sig med lika fasta steg som han inträdt i det
kungliga arbetsrummet.
Dörrarna stängdes efter honom, och drabanterne
återtogo sin post, glade att saken aflupit så som den
gjorde. Då, när konungen blef ensam med Gyllenborg,
säges att han häftigt vändt sig till denne och sagt: »Det
är ni som skall svara inför Guds dom för allt det onda
man säger om reduktionen!»[1]. Och hvad Gyllenborg
därtill svarat vet man icke, men visst är, att reduktionen
ändock hade sin gång alltintill konungens lefnads slut.
Medan detta tilldrog sig i kungsgården, hade unge
gref Gösta företagit sig att jämte konungens stalldrängar
rida hästarna att vattnas till ån, som redan afkastat sitt
istäcke. Stalldrängarne hade af elakhet gifvit honom en
ung, ännu ej inriden fåle, i hopp att se honom hastigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
