Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Stora hungersnöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kostade femton till tjugu riksdaler. Också det sista tog
slut på våren. Danske ministern kunde ej få köpa så
mycket säd, som hans hushåll behöfde för några veckor,
utan måste efterskrifva den särskildt från Helsingör. I
de mindre städerna var det fast värre. Hela riket
hungrade, från den lägste dagsverkaren allt upp till de
högste i samhället.
Af detta allt, af hungern, af allt slags umbärande
och af de osunda födoämnen man var tvungen att tillgripa,
uppstodo kraftlöshet, sjukdomar och död. De friske
blefvo så svage, att de med möda höllos på sina fötter,
än mindre kunde något uträtta. Hos många svullnade
kroppen och blef alldeles styf; hos andra förtorkade
lemmarna, huden blef mörkbrun, ansiktet oigenkänneligt.
Öfverallt såg man människor vanka omkring som skuggor,
tills omsider den barmhärtiga döden gjorde slut på deras
lidande, ofta helt plötsligt, i kyrkan, på gården, på vägen,
vid arbetet. Tiggarens hand förstelnade i samma ögonblick
han sträckte den ut; moderns röst förstummades midtunder
det hon sökte med vaggvisor söfva sitt hungrande
barn. Farsoter följde nöden i spåren; mordängeln rasade
utan hejd öfverallt.
På elfva mil norrom Stockholm, säger ett samtida
vittne, sågos vid vägarna högst få lefvande människor,
blott här och där utmärglade varelser, hvilka sutto vid
ihjälhungrade djurs kroppar. »Jag ryser ännu – säger
en samtida i Dorpat – när jag tänker på allt det elände
jag nödgats bevittna, nämligen huru utsvultna människor,
unga och gamla, dagligen kröpo kring gatorna med sina
af hunger skrynklade och svarta ansikten». De dogo
så hoptals, att man slutligen ej hann begrafva dem, utan
de kastades hoptals öfver hvarandra på kyrkogårdarna.
Vid den tiden – säger H. Forsius i sin år 1757 utgifna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
