Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Konungens ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oro och sorger nedlade slutligen grefve Bertelsköld
på sjukbädden. Hvar dag betraktade han genom sitt
lilla fönster slottsfjärden; så långt ögat nådde, låg ännu
is, och hoppets blåa rand sågs ännu icke i fjärran.
Nyheterna från hofrätten voro ej goda; hungernödens
fasor rasade rundtomkring; grefven tyckte sig stå öfvergifven
af hela världen, och den förr så starke mannen
föll, bruten till kropp och själ, i ett svårmod, ur hvilket
icke ens landshöfdingens grannlaga omsorger förmådde
rycka honom.
– Min ätts stjärna är nedgången, suckade han;
jag sörjer icke mig själf, jag sörjer mitt namn och
mina barn.
– Sörj icke, sade då en mild kvinnoröst:
Den på Gud tror,
han trygger bor
i alla sina dagar.
Grefven vände sig om. Den rösten var honom så
kär och så bekant som ett minne från längst förflutna
ungdomsdagar. Vid hans sida stod Greta, fader Johannes’
hustru från Majniemi prästgård, hon som vi återsågo i
början af denna berättelse. Hon betraktade honom med
sina goda innerliga ögon, som ännu i ålderns friska
höst hade bibehållit hela sin glans och i hvilka nu,
mot hennes vilja, en glimmande tår höll på att smyga
sig fram.
- Sörj icke! upprepade hon. Gud allsmäktig är
den som återvänder sorgen i en bättre glädje, än det
syndiga hjärtat förut hade makten till.
Det förekom Bertelsköld, som hade hans goda ängel
kommit likt en stjärna mellan de mörka moln, som
skymde framtiden för hans syn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
