Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. En audiens hos Carl XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen nedstiga från lavetten; han hade endast
förlorat hatten.
– Han sköt ej illa den där! utropade konungen.
Dahldorf, säg åt karlarne därborta vid tvåan, att de
skjuta för högt. Düring, sitt upp, tag några med
dig och rensa hvetefältet till höger där; deras
krypskyltar göra oss omak. Vänta, det är bäst att jag
rider själf.
– Rider ers majestät ut, så taga de hundarne det
för en flykt, svarade Düring slugt, ty han ansåg det
föga rådligt att låta sin herre och mästare rida in i ett
hvetefält, uppfylldt med fientliga musketörer.
– Då stannar jag kvar – sade kungen gladt
leende – jag tänker vi hålla oss till kvällen och
reparera vallen i natt. Hit någon! Se åt om man finner
min hatt.
Croissy, fransman i allt, bjöd honom sin, men han
afböjde det småleende. Hatten befanns liggande på en
framskjuten del af bröstvärnet, och två af de närmaste
artilleristerne klättrade ned på yttre sidan för att hämta
den. Men innan det lyckades, fick den ene benet
afskjutet och grep krampaktigt i reveteringen för att ej
hasa ned. Den andre, som ville hjälpa honom, förlorade
fotfästet och störfade utför.
Kungen blef misslynt.
– Hjälp karlen därborta! utropade han och fixerade
därunder Bertelsköld, som ej förmådde uthärda hans
blick, utan, kanske för första gången i sin lefnad,
nedslog ögonen.
Grothusen och Bassewitz kastade sig på bröstvärnet
och upphalade med största möda den sårade, i det
ögonblick han var nära att släppa sitt tag. Carl XII hade
ej för sed att skona sina gunstlingar mer än sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
