Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. När Finlands sista fäste föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Kvinnor och präster! utropade kommendanten
förbittrad. Konungen har ej gifvit mig Finlands sista
fäste för att bortskänka det.
– Krut! Krut! upprepade Bertelsköld.
– Han har också rymt från fienden! utbrast den
förtviflade modern. – Ve, ve öfver krigsherrarne! De
vilja draga oss alla med sig. Vårt blod komme öfver
dem!
– Hör du! hviskade ynglingen i Bertelskölds öra.
– Bröd! Bröd! gräto barnen, och deras små läppar
voro så blåa af köld, att tänderna skallrade.
– Kom, sade Fieandt dystert till Bertelsköld. – Jag
står ej längre ut. Låt oss befalla vår själ i Guds händer
och så gärna först som sist spränga oss alla till
evigheten. Sju tunnor krut ligga därnere. Det är en
sekunds arbete. Kom!
Bertelsköld följde. Men jättegossen Daniel Cajanus
ställde sig i deras väg.
– Gif mig luntan – hviskade han käckt – så
lofvar jag att ej klicka. Men icke förr än min mor och
mina syskon kommit ut ur slottet.
– Vågar du mucka? utbrast Fieandt förbittrad.
Ur vägen, pojke!
– Icke ett steg, förrän min mor och mina syskon
äro utom portarna! fortfor gossen i samma ton och
spärrade dörren med sin väldiga gestalt.
Fieandt drog svärdet. Hans arm var alltid raskare
än hans tunga. Det hade varit förbi med Paldamos
jätte, om ej Bertelsköld hejdat den lyftade armen.
– Låt oss göra ett utfall från södra porten! hviskade
han. Det blir bättre så. Pojken må under tiden släppa
kvinnorna ut genom den norra och sedan hålla sitt ord
i krutkammaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
