Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Våren 1722
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syn i drömmen, och den hade försvunnit, för att lämna
honom dubbelt ensam åt hans armod och sorger. Nu
försvann den ej mer, nu var han plötsligt åter rik, och
darrande stod han upp från bänken, men blott för att,
på engång lycklig och förödmjukad, knäböja och tillbedja
den Gud, som han nyss förnekat.
– Jakobs Gud välsigne dig, barn, och den du kär
hafver! hviskade han. Såsom jag nu står, så står hela
vårt finska land uti denna våren, och har förlorat tio
barn af elfva; men när det återfunnit det elfte, se då
känner det sig åter lyckligt och rikt, såsom hade det
aldrig mist sin glädje. Kom, barn, här är för trångt i
stugan. Låtom oss se Guds nådes sol gå ned i ljus
och gå upp i barmhärtighet!
Och de gingo med underliga känslor ut i vårkvällen
– denna vår, då så många tårfulla ögon i
Finland förgäfves sökte ett spår af de sina, men ock
så många skilda hjärtan ånyo klappade högt mot hvarandra.
Solen sjönk bakom granarna på udden och
förgyllde vikens lugna vattenspegel; kornknarren skorrade
uti det första åkerfältet; röken af fredliga tjärdalar
och kyttland omtöcknade horisonten; på afstånd hördes
åter vallflickans sång och klockornas klingande borta i
beteshagen – allt var frid, ljus, förtröstan och hopp,
och så randades åter fredens första gröna vår öfver
Finlands ödemark.
–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
