Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Penningefursten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sorlet på gården tystnade genast, och de lyftade
vapnen sänkte sig själfmant.
Bertelsköld hade varit en klen lärjunge af den store
prins Eugen, om han ej föredragit en ärofull reträtt
framför en kritisk position, där själfva segern lätt kunde
blifva ett nederlag. Han följde alltså inbjudningen, helt
vårdslöst, helt likgiltigt, och inträdde genom den
undanvikande folkhopen uti Larssons sal. Denna var till hälften
uppfylld af väntande, medan en i sänder insläpptes
i kontoret till vänster. Grefven fick stående vänta, lika
med ringaste dagsverkare, tills hans tur kom. Var det
afsikt eller var det en regel? Han visste det icke, men
hans unga förnäma blod kom åter i svallning vid det
som han ansåg för en ny förödmjukelse inför
penningefurstens gränslösa öfvermod.
Ändtligen var det hans tur, och han inträdde i
det oansenliga rum, som utgjorde det rika och ansedda
husets enda kontor. Ett skåp af valnöt, ett bord af
omålad ek, en dito pulpet, en kassakista af järn, en
simpel enmanssäng och tre eller fyra klumpiga stolar
utgjorde rummets ganska tarfliga amöblemang. Vid
pulpeten svettades den gamle bokhållaren Grenman under
tusen bekymmer med en penna bakom hvardera örat;
vid bordet satt den mäktige Lars Larsson själf framför
en hög af bref och handelsböcker. Större var ej
personalen i detta kontor.
Bertelsköld framlämnade ett kreditiv på 1,000 riksdaler,
men tillade, kanhända mera högdraget än Larsson
var van att smälta: han hoppades att det var sista
gången han skulle besvära en man, som hade så liten
tid att befatta sig med sådana småsaker.
– Min herre måste vara en främling i detta land
svarade Larsson kallt, i det han framtog ur kassakistan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
