Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Äfventyr i fredstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
8. Äfventyr i fredstid.
Ju längre ryttarne kommo i skogen, desto smalare blef
gångstigen, så att slutligen knappt något annat antydde
en väg, än fjätet af en förvillad ko, där marken
var blöt. Hästarna snafvade oupphörligt på vindfällen,
granarnas kvistar slogo ryttarne i ansiktet. Intet tecken
till vedhygge eller andra spår af människor kunde
upptäckas i denna folktoma ödemark af skog, stenar,
björnmosse och kärr.
– Hvad nu, din slyngel, här är ju vägen slut! utropade
Bertelsköld otåligt, när trädens täthet ändtligen
tvang honom att stiga af och leda hästen vid tygeln.
De sista fjäten hade upphört, men Jaakko fortfor ännu
att med en ekorres vighet, till hälften krypande, slingra
sig fram mellan snåren.
– Är vägen slut? upprepade pojken med en dum
min, som under andra förhållanden icke skulle förfelat
att framkalla hans följeslagares löje.
– Komma vi icke snart till torpet, skall jag lägga
dig öfver sadeln och låta dig smaka ett stycke björk,
fortfor den förbittrade grefven.
– Torpet? upprepade pilten. Kan det vara torpet
som syns mellan träden? – Där syntes verkligen ett
mörkt föremål i den dunkla skuggan af granarna.
Med detsamma kilade han af som en pil mellan
trädstammarna. Istvan, som hela tiden bevakat honom
med misstrogna blickar, släppte sin tygel och tog till
fötter åt samma håll. Innan kort voro båda ur sikte.
Bertelsköld, lämnad allena och oviss hvad han borde
tänka om pojkens försvinnande, hade intet annat parti,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
