Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Dundrottningens strumpeband
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
9. Dimdrottningens strumpeband.
De tvenne vandrarne i Lillkyro
skog voro icke sena att leta
sig en väg genom snåren till
den plats, där deras hästar
varit tjudrade, och första ögonkastet
öfvertygade dem att Istvans fina hörsel icke bedragit
honom. Platsen var tom, den mjuka mossan sågs trampad
helt nyss af friska fotspår, och hästarna voro borta. Det
var icke möjligt att de strukit af grimmorna eller slitit
sig lösa. Icke ens trädens bark, där de varit bundna
visade minsta spår af ett våldsamt lösryckande.
Istvan var utom sig. Han kastade sig till marken,
han kröp på alla fyra, han vädrade spåren som en
jagthund; han fnös af harm.
– Se här! skrek han; Bogatir har stegrat sig. Så
lätt ha de ej kommit på hans rygg, och så lätt, menar
jag, skulle de ej hållas i sadeln, om icke den fördömda
skogen vore så tät.
– Håll! De ha tappat något! utropade Bertelsköld,
i det han böjde sig ned och upptog ett blänkande föremål
från närmaste enrisbuske. Det var ett litet näpet
strumpeband af siden med silfverknäppe, som glittrade likt en
juvel bland de fuktiga dropparna af dimman på enriset.
Istvan betraktade tingesten med en i hans tanke högst rättmätig afsky.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
