Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Jättekumlet i skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsamman öfver hans hufvud. Intrycket var så oemotståndligt,
att Bertelsköld ett ögonblick tyckte sig vid den
slocknande eldens sken se dvärgarne framkrypa ur
remnorna i klippväggen och med sina små svarta händer
gripa efter hamrarna, för att fortsätta sitt arbete, som
blifvit afbrutet af den objudne gästens intrång i deras
underjordiska boning.
Harmsen öfver detta gyckel af inbillningen och bedragen
i sin väntan att finna dem han sökte, beslöt den
unge krigaren att afstå från vidare undersökningar och
återvända till dagsljuset i den öfre världen. Han
uppsökte därför stegen och fann den med någon svårighet,
ty det hade blifvit mörkare i denna del af grottan,
måhända därför att elden var nära att slockna.
Han anträdde emellertid återvägen på sin Ariadnestråd,
trappsteg för trappsteg, men mörkret fortfor. Han
borde likväl redan ha sett den runda dagöppningen öfver
sitt hufvud. Den syntes icke. Han klättrade otåligt
vidare, och höjden tycktes honom fördubblad, då han med
ens stötte hufvudet mot ett hårdt föremål. Han famlade
med händerna i mörkret och fann att han kommit till
stegens öfre ände, men öppningen var försvunnen, och
i dess ställe låg öfver ingången en tung klipphäll, hvilken
måste ha varit densamma, som vid hans nedstigande låg
vid sidan af öppningen. Med eller utan afsikt hade
någon stängt honom återvägen, och han var en fånge i
den ödsliga, mörka och öfvergifna bergshålan.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
