Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Istvans äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alldeles icke ovanliga syn uppfyllde Istvan med förunderliga
känslor. Hans bruna styfva och väderbitna drag förvredos
efter hand till ett grin, hälften skratt, hälften
gråt, och hur han såg och åter såg ut, och hur han
torkade sina ögon, som skymdes af ovana tårar, blef
detta intryck så starkt, att han slutligen kastade sig ned
på halmen och – icke grät, det vore för litet sagdt,
men tjöt som en gammal björn, hvilken råkat i fällan
och förgäfves fäktar att komma ut därifrån.
Arma Istvan, han förstod nu tydligt, att han engång
måste ha suttit i denna samma krokiga tall och kastat
tallkottar på dessa samma pojkar, som nu kommo ridande
barbacka till brunnen; men huru och när, det var honom
omöjligt att begripa; han visste blott att det måste ha
varit för mycket längesedan.
Hans herre, som några timmar därefter ankom till
stället, åtföljd af den besynnerlige man, som kallades
Gråjackan, fann Istvan försänkt i en så djup sömn, att det
behöfdes armkraft för att återkalla honom till medvetande.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
