Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 35. Seklernas arf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ester lydde. Hon grät icke. Hon bad icke. Hon
visste väl att seklernas arf hade skilt dem åt. Men där
brann i hennes ögon en dunkel eld, och hon hviskade
till den bestörte ynglingen, som förgäfves sökte att hindra henne:
– Följ mig icke! Min far har rätt: vi kunna icke
tillhöra hvarandra. Men älska hvarandra, Carl – det
kunna vi, om än haf och fjällar skilja oss åt för hela vårt lif.
Och hon slet sig lös från sin far, slog sin arm om
ynglingens hals och kysste honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:21:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/faltskar/d/0404.html