Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Linné och hans disciplar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tycktes känna blomsterkonungens närhet och sola sig i
glansen af hans kärleksfulla blickar. Hvar han framgick,
som en monark i sitt rike, där tyckte man att ekar och
lönnar hälsade honom med ett sakta sus, att kastanjerna
bugade sina kronor och lärkträden sina barrtäckta
kvistar, att popplarnas löf darrade af beundran,
rosenhäckarna doftade dubbelt skönare och alla lågvuxna
blommor höjde sig högre på sina stänglar, för att bättre
få se honom. Själf rördes han af sin fromma kärlek
ända till tårar. Alla dessa väsenden, dem han framdragit
ur jordens mull, syntes honom lefvande, älskande
och lyckliga, liksom han, men tillika så ödmjuka, så
fromt tillbedjande, liksom han själf. Han såg i dem
icke sitt, utan den store mästarens sköna verk, som i
hvarje fiber vittnade om en oändlig allmakt, skönhet,
kärlek och godhet.
– Icke jag – sade han till sig själf, glömmande
främlingarnes närvaro, hvilka vördnadsfullt aktade sig
att störa hans djupa begrundning – icke jag, Herre,
utan Du är det, som skapat all denna vårens skönhet
omkring mig, låtit mig fröjdas af dess fägring och
förunnat mig att lyfta slöjan af dess fördolda hemligheter.
Du vet det, Herre, att icke för min ära har jag det
gjort; till din ära är det allt skedt, såsom du bjudit
mig att verka; mitt namn må gärna förgäs i glömskans
natt, allenast ditt namn må lefva äradt och
prisadt bland människorna från klarhet till klarhet intill
världenes ände.
–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
